Några veckor senare började skulle jag börja skolan. Hon också. Jag kan inte påstå att jag minns allt i detalj ifrån just den där första dagen i skolan, men jag minns att jag ryckte mamma lite i armen och viskade: "titta mamma, det är ju hon ifrån badet". Och för att använda ett jävligt klyschigt uttryck: sen den dagen har vi väl iprincip varit oskiljaktiga.
Om jag skulle sitta här och skriva om alla minnen jag har tillsammans med henne skulle jag få sitta här i flera dagar. Det samma gäller om alla skrattanfall vi har fått tillsammans eller alla störda idéer vi har haft för oss genom åren. Jag skulle trötta ut er direkt.
Jag vet att jag kan sms:a eller ringa precis när jag vill, och det spelar ingen roll vad det handlar om. Tycker jag t.ex. att Andreas Weise ser jävligt snygg ut i ett Idol-avsnitt, då är det till henne jag sms:ar. Är jag så arg att jag skakar och inte vet vart jag ska ta vägen, då är det henne jag hör av mig till. Vill jag färga håret, äta tacos eller gå en långpromenad så är det henne jag ringer till. För jag vet att jag kan.
Min bästa vän är någon som alltid får mig att le. Någon som i tretton års tid har delat delat både glädje och sorg med mig och någon som, utan att kanske har haft det i åtanke, lärt mig en hel del. Min bästa vän är en utav dom allra finaste människorna jag känner och hon har så många fina egenskaper, utan att hon vet om det själv. Min bästa vän har sen jag gick i förskolan haft en så jävla stor plats i mitt hjärta och det kommer hon alltid att ha.
Min bästa vän är precis som det låter: bäst.
Jag älskar dig.
1 kommentar(er)
