Och nu, snart tre timmar senare, sitter jag i soffan med samma tankar. Jag försökte kyla ögat med is förut men det hjälpte inte. Det gör fortfarande inte ont och det är inte rött, men jag blir ju så jävla orolig för minsta lilla. Ibland får jag lust att strypa mig själv. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit här i bloggen att jag tror att jag är allvarligt sjuk i cancer eller tumörer när det är världens simplaste grej som oftast går över utav sig självt. Och jag skriver inte sånt för att det ska låta roligt, utan för att jag faktiskt tänkte så VARJE gång jag har ont nånstans eller mår dåligt. Hypokondriker? Ja, kanske det. Livrädd för att inte vara frisk och få leva på mitt sätt? Ja, definitivt.
För en stund sen ringde jag mormor iallafall och frågade om hon tyckte att jag skulle ringa sjukhuset. Hon tyckte dock inte att det verkade va så farligt och att jag skulle vänta en timme till och se vad som händer. Jag lugnade ner mig på en gång, men sa ändå med gråten i halsen: "okej.. jag tänkte bara så att det inte är nån tillfällig förlamning eller nånting jag har fått", precis som en liten barnunge. Mormödrar tycks ju dock vara födda med lugnande röst så mormor svarde bara: "nej nej nej, deeet behöver du inte oroa dig för vet du!" och sen la vi på.
Och fram tills det att jag började skriva om det var jag faktiskt lugn, men nu kom oron tillbaks igen. Jävla jävla jävla jävla öga och jävla jävla jävla jävla jag.
1 kommentar(er)
