Tight som en tiger - det här med att lyssna

Idag blev den nya rutschkanan/klätterställningen färdig på jobbet och barnen var givetvis eld och lågor hela eftermiddagen. Efter ett tag fick vissa utav dom för sig att släpa upp tre små plaststolar som vi har, men där fick jag såklart sätta stopp och säga att stolarna bara fick vara ner på marken. Lyckligtvis var det ett äldre barn som jag sa till så det slapp bli massa motsägelser.

För en stund sen skulle jag gå hem och två utav "mina barn" var fortfarande uppe i klätterställningen och grejade. Jag stannade utanför staketet för att se om såg mig så jag kunde vinka, men dom stod och tjaffsade med varandra så dom såg mig inte alls.

Barn1: DU FÅR INTE HA DEN HÄR UPPE!
(Först fattade jag inget, men sen såg jag att en utav stolarna stod där uppe).
Barn2: JAG VILL!
Barn1: MEN DU FÅÅÅÅR INTE!
Barn2: SLUTA! AJ! TA DEN INTE!
Barn1: MAN FÅR INTE HA STOLARNA HÄR UPPE, DET SADDE JU EMMA!?

Efter att ha hört det där sista gick jag hem med ett leende på läpparna. Det är nästan att under att nån har hört vad jag har sagt, och dessutom kommit ihåg det. Vissa dagar är man så less på sig själv att man vill spy, just för att man tvingas tjata hela tiden. "Gör inte så. Sitt på din stol. Ta på dig dina skor. Slåss inte. NEJ, man får inte puttas. Spring inte där uppe" och bla bla bla.

Nu har jag bara två dagar kvar på jobbet iallafall och det känns banne mig vemodigt.