Vi får jobba på det här..
Under Eskils uppväxt har han haft det ganska slappt. Där vi bodde förut hade vi nära till både en stor park och ett flertal promenadspår uppe i skogen, vilket givetvis är perfekt när man har hund. Det har blivit en självklarhet att ha honom lös och att han sen har sprungit omkring med pinnar, stockar och stenar i munnen har liksom inte spelat så stor roll. Jag menar, vem skulle störas utav det i en stor skog? 
 
Det svåra har blivit nu när vi har flyttat till centrum. Alltså, visst att han är en hund och att djur ska behandlas som djur, men stackarn är ju helt ociviliserad. Idag när vi var ute och gick fick han lite utav båda delar- "stadspromenad" och "softpromenad".
 
Jag hade inte brytt mig om att han bar pinnar om det inte var för storleken på den ena han valde just idag. Ni ser ju bara på bilden? Varje gång han skulle springa förbi mig rev han mig med den tre meter långa pinnen i knävecken. När vi närmade oss stan igen var det stopp. "Varsegod och spotta alla pinnarna du har samlat på dig", sa jag och möttes av världens mest bedjande blick. Mitt Eskil-hjärta smälte direkt och han fick därför ta med sig den "lilla pinnen". 
 
Under våra fem minuter på ströget på väg hem möttes vi av tre skrattande tanter, en bil som nästan stannade och en tjej som berömde Eskil för hans fynd. Eskil viftade på svansen så mycket att jag trodde att höfterna skulle gå ur led och jag fick väl glatt möta resten med ett stort, påklistrat leende. 
 
#1 - Malin

Haha. Alltså, han är ju så jäkla söt!!

Svar: Haha, han är en sort för sig om inte annat. Går inte göra annat än att skratta ibland heller.
Emma Carlzon