NÄR EN INTE ORKAR
Idag är en sån dag jag ångrar att jag ens klev ur sängen. Fy fan. Det finns inte en enda grej som känns rolig eller bra utan allt är bara bajs och det helt utan anledning vilket gör alltihop ännu mer irriterande. Samtidigt som jag inte vill göra något alls mer än att stänga in mig själv här i lägenheten och inte röra mig ur fläcken kryper det i kroppen utav rastlöshet. Läser runt på sociala medier och ser hur många resor och aktiviteter andra gjort nu under sommaren och så stör jag mig på det, fast jag vet att det var ett medvetet val att spendera semester hemma och att jag såklart inte alls på något sätt ångrar att vi skaffade Lowe. 
 
Och så ifrågasätter jag, inne i huvudet, allt en människa egentligen kan ifrågasätta. Stora saker och små saker. Vad tänkte jag med när jag bokade tid hos frissan? Är det värt pengarna? Borde jag inte spara dom till något bättre? Typ möbler till den nya lägenheten? Och herregud, hur ska det gå med det? Vi kanske får ta lån för att köpa möbler? Kan en göra så? Skulle vi inte ha väntat med att ha flyttat? Och Lowe då? Var det egentligen hundra procent genomtänkt? Är det rätt att ringa andra och be om att få hjälp några timmar om dagen med honom för att vi jobbar? Kommer det göra att människor tycker att vi är oansvariga? 
 
Alltså ni hör ju bara. En blir galen på sig själv till slut. Och sanningen är att jag blir sån här en gång i månaden, tolv gånger om året. Skulle vara kul att få en rimlig förklaring till varför så många tjejer tvingas genomgå sånna här för jävliga dagar med PMS. Jag har nämligen funderat och kommer inte fram till något vettigt. Jävla skitgrej. 
 
#1 - Lina

Hej hittade hit via Matildas blogg, oprofessionell. Jag ville bara skicka en liten kram och berätta en sak om mig själv som kanske kan hjälpa dig.

Efter att ha slutat med p-piller och gått igenom ett missfall så tog det ett tag innan hormonerna var på sin vanliga plats så att säga. När detta väl hände så kände mig en gång i månaden både ledsen, arg, jag vae otrevlig, ifrågasatte alla mina val i livet, tänkte ska jag göra slut med min karl, ville inte träffa någon, svarade inte ens i telefon när min bästa vän, syster eller mamma ringde vilket aldrig skulle hända annars. Jag blev en annan människa som kände oro och ångest och jag ville bara ligga i min säng. Jag fick ofta be om ursäkt för mina humörsvängningar, både till familj och karl. En dag läste jag en väns fb-uppdatering att hon har något som heter PMDS, snäppet värre än PMS kan man säga, och jag kände verkligen igen mig. Jag började skriva dagbok och läste sedan några månader bakåt och såg ett samband med mitt mående och att det var bara vissa dagar i månaden jag mådde piss. I mitt fall vid ägglossning och några dagar innan mens. Det finns väldigt bra sidor om PMDS som jag läste mycket på, även ett test. Jag tog med min dagbok, skrev ut det testet jag gjorde och gick till min vårdcentral. Man kan säga att jag var i upplösningstillstånd. För jag visste ju att snart kommer de där hemska tankarna, då jag mår som skit och att veta att det kommer komma. Jag ville inte må så dåligt mer. Annars mådde jag ju bra liksom, jag är en glad tjej och ganska social får jag säga så det var ju skit jobbigt när de dagarna kommer. Iaf, jag fick hjälp. Jag äter idag p-piller som heter YAZ men det finns andra alternativ. Idag är jag mycket mer lugn och i balans de dagarna kommer pga dessa piller. Jag mår så mycket bättre när jag vet att de där hemska tankarna och måendet inte kommer varje månad. Jag frågade min karl och min mamma om de tyckte att det var någon skillnad när jag äter dessa p-piller. 'Ja du är ju mycket trevligare.' Haha skönt att höra!

Jag skickar med en länk ifall du vill läsa lite om det. Jag vet att i början när jag fick upp ögonen för det så var det lite . 'Jaja men nu mår jag ju bra igen och allt är som vanligt, ska jag söka hjälp när jag mår bra.. det går ju över.' Men att söka hjälp för det här var det bästa jag har gjort!

http://alltompms.se/pmspmds

Ta hand om dig och hoppas det går bra med den lille valpen :)

Svar: Oj, vilken fin kommentar! Tack snälla! Vad det värmer när någon helt utomstående bryr sig :') haha.

Jag har haft mina misstankar om detta också ett tag men har väl hamnat i det som du säger, att varje månad det är över så tänker en att "skit samma, nu är det ju lugnt igen". Men så får en panik månaden efter när en känner att det är på gång igen. Usch!

Ska verkligen sätta mig ner och läsa lite via din länk. Åter igen - tack för din kommentar! Stor kram.
Emma