I tisdags fyllde familjens hårboll sex år. Eller den svarta grisen, som mamma brukar kalla honom. Innan Eskil flyttade hem till oss hade jag svårt att förstå människor som hade hund, även om jag själv tidigare hade haft olika slags husdjur. Hade liksom väldigt svårt att fatta hur dessa människor nästan behandlade sitt djur som en människa och hela den här biten. Och jag kunde inte heller förstå den sorgen människor gick igenom då deras hund gått bort, utan tänkte mest att herregud det är ju bara en hund och så farligt är det väl inte för det går ju köpa en ny. Såhär i efterhand skäms en ju över sig själv.

 

En varm dag i maj, år 2009, flyttade Eskil hem till oss och sen den dagen har han alltid stått i centrum hemma hos oss. Han är vår prins. Vår älskling. Det är honom en hälsar på först när en kliver innanför dörren där hemma och det är många gånger han som fått mig att längta hem många gånger under tiden här uppe i Stockholm. 

 

Jag minns när han hade bott hos oss i bara några veckor. Jag hade varit sjuk ett tag och fick två dagar innan jag skulle åka på festival reda på att jag hade både halsböld och halsfluss och därför inte kunde åka iväg. Något dramatiskt bröt jag ihop och låg ensam i soffan och hulkgrät och jag tror inte att det tog mer än två sekunder innan Eskil var framme med sin blöta nos och slickade upp mina tårar. 

Likadant var det under perioden då jag fortfarande bodde hemma och mådde väldigt dåligt och låg vaken med en sån jävulsk ångest otaliga nätter. Näst intill varenda natt då mamma var iväg och jobbade kom Eskil springade mitt i natten in till mitt rum och satte sig bredvid min säng som för att vakta mig och ta hand om mig på sitt egna lilla sätt. Och fast han säkert tyckte att jag var skitjobbig många gånger lät han mig gråta och snora i hans päls. Han bara satt där.

 

Och jag som tidigare tyckt att människor med hund varit konstiga sitter nu själv med tårar i ögonen bara av att skriva detta. Om det beror på att jag är en gråtig person över lag eller om det är för att jag om möjligt saknar Eskil ännu mer än tidigare vet jag inte. Men alltså, åh.

 

Älskade, älskade korven. Jag hoppas så innerligt att vi får ha dig kvar hos oss i många år fram över. Du förgyller våra dagar och kärleken till dig är enorm. ♥