För en vecka sen ringde klockan 06:05 och jag hade som vanligt öppning på jobbet. Vid den här tiden hade jag precis torkat borden och plockat iordning efter lunchen och var väl på väg att gå på rast. En helt vanlig måndag på jobbet liksom.

 

Idag sov jag till klockan tio och just nu ligger jag i soffan och käkar choklad till frukost/lunch. Det var en lite märklig känsla att inte behöva ställa klockan igår kväll, att kunna vara uppe prick hur länge en ville och att inte känna ett uns av söndagsångest. Det där med att ha slutat på jobbet har inte känts så jobbigt nu under helgen men det kommer väl säkert ikapp mig kan jag tro, även om jag helst slipper. Fredagen var väl ingen höjdardag direkt trots att jag fick så många varma kramar och fina presenter. Det gör ont i en att säga hejdå till människor som varit ens vardag i över ett års tid och ännu ondare gör det när en del utav dessa små faktiskt börjar gråta. Världens bästa barn. Vad jag kommer att sakna dom. 

 

Förutom mitt chokladätande i soffan händer det inte speciellt mycket. Vi hade en väldigt bra dag här hemma igår pga. att: 1. Vi fick väldigt mycket gjort, så som att packa ner typ hela lägenheten i flyttkartonger och slängde massvis med skräp. 2. Vi var jättekära i varandra hela dagen. Det kändes som att vi skrattade åt och med varandra från det att vi vaknade tills vi somnade. 

 

Idag ser det ut som ett rövhål här hemma. Flyttkartonger lite överallt, tomt i fönstren, inte en enda blomma så långt ögat kan nå, kläder hängandes i varenda liten vrå, sopsäckar med skräp lite här och var och så ett fint täcke av damm på golvet. Jesper började må dåligt över detta redan igår och jag känner väl lite likadant idag, men vad har man för val? På fredag morgon går ju flyttlasset. Förstår fortfarande cirka ingenting av detta och samtidigt som hjärtat vissa stunder tar glädjeskutt där inne av tanken på att jag snart kommer bo nära alla jag tycker om får jag andra stunder en sån jävulsk ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En frågar sig själv om detta verkligen är rätt beslut. Kommer vi trivas i lillstaden? I vår nya lägenhet? På våra nya jobb? Kommer vi slita vårt hår efter ett tag av längtan till hufvudstaden? Jag tror ju innerst inne att allt kommer att bli hur bra som helst men sådär i ångeststunder ifrågasätter en ju gärna varenda liten grej.