Sitter i skrivande stund hos frissan med blekmedel och toning och folie i hela lillhuvudet. Alldeles nyss njöt jag utav detta, att bli ompysslad och att ha lite lugn och ro efter en intensiv dag på jobbet. Alldeles nyss var detta alltså och inte nu mer. Tanken på att Lowe är hemma själv slog mig nämligen och pang bom sa det, så fick jag en klump i magen och jag vill inget annat än att springa hem för att se att allt går bra. Lille körven vettni. Jädrar, va go han är! Kan ni först hur mycket jag älskar honom? Hepp, det kan ni inte. 

Nu har min fot somnat också så jag får väl störa mig på det samtidigt som jag ska försöka andas mig igenom den lilla ångesten över Lowe som kommit krypande. Herregud. Har jag sagt förut att jag är överkänslig ut i fingerspetsarna?