NÄR EN ÄR NÅGOT KÄNSLIGT...

Var hälsade, era små jävlar. 

Sitter i skrivande stund hos frissan med blekmedel och toning och folie i hela lillhuvudet. Alldeles nyss njöt jag utav detta, att bli ompysslad och att ha lite lugn och ro efter en intensiv dag på jobbet. Alldeles nyss var detta alltså och inte nu mer. Tanken på att Lowe är hemma själv slog mig nämligen och pang bom sa det, så fick jag en klump i magen och jag vill inget annat än att springa hem för att se att allt går bra. Lille körven vettni. Jädrar, va go han är! Kan ni först hur mycket jag älskar honom? Hepp, det kan ni inte. 

Nu har min fot somnat också så jag får väl störa mig på det samtidigt som jag ska försöka andas mig igenom den lilla ångesten över Lowe som kommit krypande. Herregud. Har jag sagt förut att jag är överkänslig ut i fingerspetsarna? 

1
Emma

Jag blev gråtit av att lämna Milo ensam hemma efter några veckor när vi stack till affären (tog aldrig längre än 20 min). Men nu har han varit hemma i strax över 2 timmar helt själv och det ända han gör när vi är borta verkar vara att sova, då han alltid ser yrvaken ut när vi kommer hem :) även fast det känns sugit att han är själv hemma så har jag börjat hajja mer och mer att vi inte dödar honom :)

Svar: I feel ya! Lipade nästan när vi tränade med Lowe precis i början och bara satt utanför dörren i trappuppgången :)) och det är ju så, att dom dör inte av att vara själva emellanåt. En är bara för jäkla barnslig!
Emma