Bilden här ovan är tagen i lördags förmiddag då jag precis gjort mig färdig och skulle ta lilltuben in till stan för att möta upp min fina kompis Ida för en liten fikadejt. Inte så konstigt att jag var glad.

 

Kan meddela er, mina små trogna läsare, att jag inte ser fullt lika pepp ut i skrivande stund. Klockan sju imorses låste jag upp dörrarna på jobbet och när klockan var 19:45 satte jag åter min fot i vår lilla lya. Världens längsta jävla dag, med andra ord. Därför var det extra fint att Jesper lagade svingod mat, som alltid, och att jag fick krama om min lillebror som kom till storstan i förmiddags och ska vara hos oss ett par dagar. Hade gärna sluppit jobba dessa dagar och istället umgåtts med honom, men så äre. Vi får ju iallafall kvällarna tillsammans! 

 

Under förmiddagen idag på jobbet, när klockan var typ halv tio, var en utav mina kollegor och hämtade vår ena matvagn som var fullproppad med disk. Man får liksom ha lite framförhålling hos oss och se till att sånt där är klart innan det är dags för lunch. När min kollega kom in på avdelningen med vagnen ställer sig en utav våra 1,5-åringar upp, höjer armarna i luften och skriker: "MEJJANMÅJ!". Så himla glad och bara si sådär fyra och en halv timme för tidigt för mellis. Väldigt gulligt iallafall och vi skrattade åt detta en lång stund. Och jag dör inombords varje gång dessa små pluttar kommer springades och ropar mitt namn och sträcker ut armarna för att ge mig en kram. Sånna där små ljusglimtar som kan göra den kaosigaste/längasta dagen till något alldeles perfekt.