VI MÅSTE VÅGA PRATA OM PSYKISK OHÄLSA

Text från boken "Lär dig leva: Mindre stress - Mer närvaro" ↑

Ganska långt innan jag faktiskt blev sjukskriven någon gång i mitten av november hade min kropp
börjat säga ifrån. Otaliga kvällar låg jag i soffan med en sinnessjuk huvudvärk som vägrade ge sig. Extra sömn hjälpte inte och inte värktabletter heller och efter några veckor hade jag konstant ont. Så fort jag slog upp ögonen på morgonen körde det igång och till slut blev jag så van vid det att jag knappt tänkte på det under tiden som jag var på jobbet. 

Samtidigt var vi mitt uppe i vår flytt och jag hade, som vanligt, fullt upp med att hålla allting strukturerat. Jag började packa ner i flyttkartongerna, kolla runt vilka som kunde tänkas hjälpa oss, skötte kontakten med personerna som bodde i vår lägenhet vi skulle flytta till då vi bestämt oss för att köpa vissa saker utav dom, såg till att vi fick hjälp med att hyra släp och så vidare. Under tiden som jag roddade med allt detta gick jag alltså på jobbet med ständig huvudvärk och gjorde inte avkall på något. Utöver att vara i barngrupp cirka åtta timmar om dagen gjorde jag också min planering - dokumentationer, upplägg på projektarbetet inför kommande veckor, fixade med papper i barnens pärmar osv. Listan kan göras lång. Allt skulle vara perfekt och i ordning.

Hemma fanns också en sambo och en hundvalp. En sambo som jag iprincip aldrig träffade då vi, för att kunna ha Lowe hos oss, valt att han endast skulle jobba kvällar. När jag kom hem var det alltså flyttpackning, matlagning och uppfostran av valp som gällde. Ni som har hund själva vet precis vilken tid det kräver, för er andra kan jag summera det kort: det är som att ha ett litet barn fast med päls och fyra ben. Ständig närvaro är vad som krävs. Mina och Jespers samtal den här perioden handlade bara om Lowe. "Har han bajsat? Hur såg bajset ut? När var ni ute sist? Har han skällt mycket idag när du varit hemma? Har du gett honom mat?". Många kvällar hade jag gått och lagt mig när Jesper väl kom hem från jobbet.
 
Några dagar innan flyttlasset skulle gå bröt jag ihop. Jag satt i duschen med vidrig ångest och hulkgrät medans Lowe satt utanför och tittade på. Några år tidigare hade jag gått igenom en tuff period med just ångest och den här studen fick mig att bli livrädd. "Inte nu igen" var min enda tanke. Kanske att jag borde fattat. Kanske att jag borde sökt hjälp redan då. Men nä. Upp på benen igen, torka tårarna och bita ihop. 

Men efter den där gången så gick det ganska snabbt utför. Jag vet inte hur många gånger jag satt i duschen och toklipade efter jobbet eller hur många gånger jag bröt ihop i telefonen när jag pratade med min mamma. I början utav november sa min kropp, kort och gott, stopp. Gråtattackerna avlöste varandra och jag orkade absolut ingenting. Att klara av en dag på jobbet kändes fullständigt omöjligt, precis som allt annat egentligen. 
 
Efter att ha tagit kontakt med sjukvården blev jag snabbt sjukskriven. Det var inget snack om saken, ingen tvekan över huvud taget av varken sjuksköterkor eller läkare. "Du måste få vara hemma och få tid till att landa, det är det enda som kan rädda dig. Du har fått en stressreaktion som egentligen är som  ett förstadie till utmattningssyndrom och där vill vi verkligen inte att du ska hamna".
 
När jag lämnade vårdcentralen den dagen kände jag lätttnad blandat med skam. Jag började ifrågasätta mig själv. Var det egentligen SÅ jävla illa med mig? Mådde jag så dåligt på riktigt eller hade jag inte bara en dålig period? Var inte sjukskrivning något överdrivet? Och känslan av skam åt upp mig inifrån dom första dagarna. Jag kände mig så fruktansvärt misslyckad och klen. Hur kunde alla andra klara av en vardag med jobb, sambo och allt som hör till, men inte jag? Om jag skulle vara sjukskriven kunde jag väl åminstone vara det för ont i ryggen eller en bruten arm för det kan utomstående ändå förstå. 
 
Psykisk ohälsa blir allt vanligare i samhället, speciellt bland unga kvinnor. Vi MÅSTE våga prata om det här! Att må dåligt psykiskt ska inte upplevas som värre eller konstigare än att vara fysiskt sjuk. Människor med psykisk ohälsa ska inte behöva känna skam. Inte behöva bli misstrodd och få höra från andra att det t.ex. "bara är att tag sig i kragen och bita ihop". Att ta sig i kragen kan en göra många gånger men att leva med psykisk ohälsa innebär att du inte har någon krage att ta dig i. Dessutom är det inte lata människor som hamnar där jag hamnade, något som också många verkar tro. Att jag hamnade där jag gjorde beror på att jag är högpresterande, hjälpsam, ansvarsfull, driven och inte vill be om hjälp. Egenskaper som egentligen är väldigt bra men som körde mig i botten till slut. 
 
Att skriva det här känns ungefär lika blottande som om jag skulle ställa mig naken på torget här i lillstaden, men jag publicerar det ändå och sen får det vara så. Det här är ett ämne som måste lyftas ännu mer. Det är så uppenbart att människor behöver få större förståelse och kunskap kring detta. Jag tänker inte skämmas mer!