Dom senaste dagarna har jag av andra blivit jämförd med ett X2000. Jag tyckte att det lät löjligt till en början men när jag tänkte efter så stämmer det ganska bra. Jag gör saker på rullande band - både på jobbet och hemma. Jag styr upp saker, jag planerar och roddar och jag kommer med idéer. Jag gör hellre saker själv istället för att be om hjälp för att då vet jag, trots att jag kanske egentligen inte har tiden till det, att det blir gjort. Jag är en högpresterande människa som sällan känner mig nöjd med vad jag gör. Det kan alltid bli lite bättre eller gå lite snabbare, till exempel. Om jag blir tilldelad ansvar för något så går jag in för det till hundra procent - för att andra ska vara nöjda med mig och för att jag själv varvar igång och inte stannar upp förrän jag känner att jag har slutfört det på ett bra sätt. Jag har ständigt en inre press på mig själv och jag har inte lärt mig hur jag ska koppla bort den.
Och det är på grund av detta som jag just nu inte befinner mig på jobbet utan istället sitter hemma i soffan. Sjukskriven i en månad för något som tydligen kallas för stressreaktion. Ett litet förstadie till utmattningssyndrom, skulle en kunna säga.
Jag försöker att inte skämmas över det här, men det är faktiskt svårt. Jag känner ofta att jag hellre hade brutit benet eller blivit fysiskt sjuk på något annat sätt för att det är så mycket enklare för människor runt omkring en att förstå. Psykisk ohälsa har alltid varit tabu och jag önskar att människor lär sig mer kring det för att ta bort den stämpeln som det faktiskt har.
Vissa dagar är verkligen skit. Då kan jag gråta för att jag ser disken i köket eller för att jag inte orkar fundera ut vad jag behöver i affären. Vad som helst kan ge mig ångest och jag vet inte om jag vill gå ut och gå eller bara lägga mig i sängen och sova.
Och det är klart att en skuldbelägger sig själv lite för att det har blivit såhär. För det handlar ju faktiskt egentligen bara om att jag inte har låtit mig själv vila eller slappna av. Det är något behöver jag lära mig. Måste lära mig att lägga saker åt sidan och varva ner här hemma.
Jag läste en så himla bra förklarning till det jag går igenom just nu som kanske gör det lite lättare för dom runt omkring mig att förstå. "Vad händer om du kör bil väldigt långt utan att en enda gång stanna för att tanka? Det tar givetvis stopp, till slut". Och det är ju så jävla logiskt och enkelt att fatta men ändå har jag inte tänkt den tanken över huvud taget om min egna kropp.
Så nu handlar allt bara om att börja må bra igen. Att ta saker och ting i min egna takt och inte utsätta mig själv för några onödiga krav eller stress över huvud taget, men det är lättare sagt än gjort när en är som jag är. Men jag försöker se varje dag på ett positivt sätt - även dom dagarna orken tryter och jag gråter för minsta lilla. Jag kämpar på, helt enkelt!
5 kommentar(er)
