DINNER FOR ONE

 
Efter att ha jobbat hela jäkla dagen och mått som en pöse skit ungefär lika länge så var det mer än gött att svänga förbi Jespers jobb under min och Lowes promenadrunda för att hämta med lite mat hem. Kände bara att "god bless den här killen" för hade jag inte haft honom en dag som denna hade lillkroppen min antagligen fått klara sig utan föda ikväll. Att ställa mig vid spisen och slänga ihop något ätbart kändes nämligen helt jävla otänkbart. Har cirka noll energi och att inte mitt huvud sprängts i tusen bitar på riktigt än är för mig ett under. En biffsallad med goda grönsaker, tortillabröd och aioli hade mannen slängt ihop till mig iallafall. Fint som snus!
 
För en liten stund sen vann jag precis mitt och Lowes lilla krig som pågått en stund under kvällen. Den stora konflikten har rört följande ämne: är det ok att stå och skälla rakt ut i tusen decibel bara för att få uppmärksamhet? Jag stod på nej-sidan och Lowe hörde till ja-sidan. Till slut rann den lille bägarn' över för mig och därför är han nu inte välkommen in i vardagsrummet på en stund. "Tack och hej", sa jag och stängde ut honom i hallen. Schyst tjej ändå. 
 
Nu tänkte jag försöka kurera mig med lite cola och chips (har hört att det har gjort en jädra massa människor friska) och invänta Farmen. Hoppas på att må bättre imorgon bitti så att en slipper plåga sig igenom ännu en lång arbetsdag med dubbla fleecetröjor, halvsnorig näsa och jävulsk skallebank. 

SLUT PÅ HELG

God kväll, kompisar och icke-kompisar. Ännu en helg lider mot sitt slut och åter igen förvånas en över hur förbannat snabbt dessa stackars lediga dagar en har tycks gå varenda gång. Hela helgen har jag dessutom forsatt att känna mig hängig och halvsjuk men det blir liksom inget mer utav det. Har bara gått och väntat på att vakna upp med dunderförkylning och feber, men hepp. Vi får väl se vad det blir utav det! Att må såhär suger ju.


Bild från gårdagens förmiddagspromenad uppe på berget ihop med mamma, Inge och hundarna. Femtio nyanser av grått beskriver lilla schlätta ganska så väl dessa dagar.
 
Igår kväll jobbade Jeppe, så jag och Lowe stack bort till Botvidsgatan där vi blev bjudna på riktigt göttig mat.
Senare kom Musse & Mathilda förbi och gjorde oss sällskap så vi satt bänkade i soffan tillsammans allihop och kikade på Mello. Konstigt att en varje år svär över hur himla dåligt det är och lovar sig själv att "aldrig mer se på skiten" och året efter sitter en lik förbannat och glor på't varje lördag. 

 
Och med dessa snapchatbilder av högsta kvalité säger jag tack och hej för mig. Lowe har äntligen kommit till ro på sin filt ute i hallen, så jag tänkte njuta av lugnet och krypa ner under en filt här i soffan. Just nu känns det som att mina händer ska brinna upp och som att huvudet väger cirka hundra kilo, men tempen fortsätter att visa normala siffror. Så jävla märkligt. Hoppas på att må bättre imorgon då nio timmars jobb står på schemat. Har så dåligt med energi just nu att jag fick tårar i ögonen bara av att skriva det. Fy fan.

ÄLSKADE HJÄRTAT


Vi var aldrig hos veterinären med Lowe igår som det var tänkt.
Hans hosta var näst intill helt borta igår så jag ringde och berättade detta och då tyckte dom att det kändes onödigt att utsätta han för massa undersökningar och prover eftersom det ändå bara verkade som en vanlig förkylning. Kändes ju gött att höra det, så vi spenderade eftermiddagen hos min mormor och morfar istället. Framåt kvällen blev lille korven bara slöare och slöare. Han var illröd i ögonen och (om ni är klökmagade kan ni sluta läsa här) massa gult, tjockt snor rann ur ena näsborren på honom. Fick liksom torka nosen på'n som om han var ett snorigt barn. Alltså blä, vad det såg ut! Jag blev världens oroligaste person och kände mig så jävla dum som inte åkt till veterinären med honom iallafall och var därför helt tårögd större delar av kvällen, tills min mamma sa till mig att ringa ner till Jönköping och rådfråga lite. Dom tyckte inte att det lät som att det var något akut och sa att vi skulle avvakta tills idag. 
 
Idag är han precis som vanligt igen, förutom att han är lite snorig fortfarande. Visserligen var det ganska skönt igår att han var så himla lugn hela tiden, men ändå inte eftersom att han var det för att han mådde dåligt. Nu kan en andas ut lite iallafall och sluta oroa sig.