Ett måste i bloggvärlden: En spännisbild.
I höstas började jag, som ni vet, att träna lite lätt. Jag har väl egentligen aldrig haft något större mål med min träning. Eller ja.. från allra första början hade jag väl samma tanke som alla andra "nybörjare", att det skulle byggas lite muskler och kroppsdelar skulle formas om på bästa sätt och hej å hå. Ni vet hur snacket brukar gå. 

Jag har hållt i ganska bra med träningen, jag är liksom lite förvånad själv. Givetvis har jag haft massor av små uppehåll då jag inte har haft någon motivation över huvud taget, men jag tror man måste få tillåta sig att ha det emellanåt också. 

Jag är inget muskelberg över huvud taget, och även om jag inte har lyckats lägga på mig några kilon som jag trodde att jag skulle göra, så är jag ändå nöjd med vilket resultat tränignen har gett. Med tanke på alla mina små uppehåll har varit beredd på att se ut precis som förut, men det gör jag faktiskt inte. Det kan hända att det är så himla så förändringar att ingen annan än jag ser dom, men då får det vara så. Jag är nöjd iallafall.

Så för att sätta upp ett litet mål som kan ge motivation dom stunderna det känns sådär tungt och tråkigt med träning så ska jag nu ge mig fan på att behålla dom yttepyttesmå magrutorna som har tittat fram. Dessutom ska jag försöka fortsätta träna armar, rygg och axlar lika bra som jag har gjort nu. Även om jag aldrig kommer kunna odla fram några dunderbiceps känns det ändå dags att iallafall försöka ta farväl av sugrörsarmarna.

Instagrambilder har väl kanske inte den bästa upplösnignen, men vi skiter i det idag. Bilden föreställer Emma, 21 år, efter ett lyckat axel/rygg-pass på gymmet förra veckan. 
 
Man kan om man bara vill.
I början av december startade jag och Erik en tävling: 20 nyttiga dagar. Inga chips, inget godis, ingen pizza, ingen Donken-mat, inget fika. Alkohol och snus/cigaretter har varit tillåtet vid ett valfritt tillfälle under dessa 20 dagar. För att undvika huvudvärk deluxe varje dag har Coca Cola varit ok att dricka.
 
Idag är dag nummer 14, och jag är chockad över hur bra det faktiskt har gått. Ni som har hängt med här ett tag vet ju att jag med glädje slukar flera påsar chips i veckan. Jag trodde att abstinensen efter mina älskade naturchips skulle komma smygande ganska fort, men jäklar alltså.. jag har varit helt desperat EN gång, och då var Erik lika hysterisk han, så vi stöttade varandra lite. 
 
Dom fem första dagarna hade jag dock så ont i huvudet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag låg i soffan med tårar i ögonen medans mamma satt bredvid och sa att: "sådär är det förstår du Emma, när allt socker går ur kroppen, men ta ett glas med cola så ska du se att det släpper". 
 
Det värsta har varit att stå över allt julgodis som finns. Jag har inte ätit en enda lussekatt och knäck som typ är julens höjdpunkt har jag snällt fått låta bli. Två gånger har jag varit nära att göra bort mig: det har stått fika på bordet och jag har tagit en bulle/kaka i handen, men har lyckligtvis kommit på mig själv ganska fort. 
 
På bröllopet gjordes dock ett undantag, med Eriks godkännande givetivs, för att jag skulle få smaka på mitt livs första bröllopstårta. Samma kväll förbrukade jag också min alkohol- och snuschans. En ynka liten snus tog jag. Fruktansvärt onödigt, egentligen. Jag skulle ju givetvis ha smäckat på med en hel dosa, när jag ändå hade chansen.
 
Slutsats: Jag är så jäkla nöjd med mig själv.
Dagens foto: Glad tjej i mössa.