Vad fan hände?

Jag BEORDRADE precis Erik att sitta hemma framför datorn ikväll och spela. Det finns givetvis en förklaring till varför, men den är inte så viktig tycker jag. Det viktigaste är att jag faktiskt har gjort det. Sagt åt honom att jag verkligen vill och tycker att han ska göra det. Det är sant. 
 
Jag kanske borde uppsöka läkare? Jag menar, i vanliga fall när det gäller detta har jag ju lust att ta både datastolen, datorn och hela Erik och kasta rakt ut genom fönstret.. 

Jag älskar faktiskt dig.

Mitt liv genom iPhonis, del 2.


I onsdagskväll var det meningen att Erik skulle komma hem från sin femdagarsemester, men det blev inte riktigt så, så vi satt där i varsitt land här i Europa och längtade lite grann. Erik höll på att dö av tristess och eftersom att jag är den snällaste flickvännen genom tiderna erbjöd jag mig, som ni ser här ovan, att berätta en saga. 
 
Om jag lyckades bra? Med tanke på svaret på bild två, skulle jag vilja svara: JA, det tro fan att jag gjorde det. Jag blir nästan lite stolt över mig själv. Jag ger mig själv en klapp på axeln för det. Bra Emma.