150227


2015-02-22

En liten hiss-selfie från igår kväll då jag var på väg till centrum för att möta upp Ida & Anton som skulle komma till oss för att käka middag. Är allra mest nöjd med att jag valde soppåsen som accessoar och att min hand ser ut som en blandning mellan ett skelett och en slags klo.
 
Vi hade en väldigt fin kväll tillsammans iallafall. Jesper stod självfallet för all matlagning så vi tryckte i oss en trerätters ihop med lite vin och öl innan vi tog fram våra sällskapsspel. Tycks ha blivit någon slags standard att göra det då vi ses allihop. Dock inte mig emot. Spel är alltid kul. Iallafall när man vinner. 
 
Förrätten som var så god att det näst intill k.n.u.l.l.a.d.e i munnen och fick mig att inse att jag gjorde så jäkla rätt i att sätta en ring på Jeppes finger i oktober förra året. Till er som fortfarande letar runt efter en partner där ute och inte vet vad ni ska söka efter kan jag varmt rekommendera en kock. Det är väldigt bra att ha en sån! 
 
Ser nu också att det ser ut som att det ena glaset innehåller saft medans dom tre innehåller vitt vin. Får väl ta och resa på handen här då och erkänna att det är mitt glas och att det INTE alls är saft utan faktiskt nåt blaskigt, billigt rosévin. Har ju inte riktigt kommit så långt in i vuxenvärlden än att jag lärt mig dricka t.ex. riktigt vin eller kaffe. Vet dock inte varför jag tyckte att det var viktigt att förklara? Är snart tjugofyra år och tror tydligen att jag framstår som mer cool för att jag dricker alkohol eller vad var min tanke? Jag vet inte.
 
Betyg på kvällen:
Fem blaskiga roséglas av fem möjliga.
 

 
I övrigt har jag pysslat med lite allt möjligt den här veckan. Jag har inte befunnit mig på hemmaplan utan varit på västgötaschlätta en sväng och spenderat lite tid med alla delar utav familjen. Det är inte alltid en hinner med det dom korta stunderna en väl åker hem så det är jag så himla glad över att jag gjorde den här gången. 
 
Inom en kort tid fram över kommer vi att stå för en liten förändring och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. På ett sätt känns det väldigt skönt och jag är glad över hur smidigt det mesta har löst sig då vi egentligen hade kunnat sitta i skiten ordentligt, och på ett sätt så får en lite ont i magen av att tänka på sånt som liksom ligger utanför ens bekväma lilla zon. Men sådär är det väl alltid, speciellt för mig som alltid är livrädd för förändringar och alltid tror att det värsta ska inträffa. Det är tur att jag och min oroliga själ alltid har Jesper att luta oss mot. Vet inte hur jag skulle klarat mig utan honom och hans lugn. 
D R A M A Q U E E N
Alltså jag undrar verkligen hur många och hur stora känslor som kan rymmas i en hundrasjuttiotrecentimterskropp på en och samma gång? Att jag är en känslomänniska är absolut inget nytt för mig men jag slutar ändå aldrig att förvånas.
 
I eftermiddags skulle jag iväg på ett möte helt själv. Eller alltså, vi var ett gäng som skulle mötas upp i nåt form av nätverk och ha som en liten träff mellan kl. 16 - 18, men jag skulle ta mig till stället själv. Satt och googlade lite igår kväll och fick fram, vad det kändes som iallfall, en helt ok rutt på en utav mina största fabboriter inom den lilla appvärlden. Res i Sthlm alltså, sån jäkla hjälte. ♥ Jag brukar ju ha en tendens att stirra upp mig och få lite halvt panik när jag inte har full koll på läget men idag kände jag mig faktiskt ovanligt relexed, så att säga. Tog en promenad ner till Odenplan och lyckades hitta bussen jag skulle med. Hoppade sen av på Sveaplan och skulle enligt kartan på mobilen faktiskt vara typ framme. Det sjuka var att stället jag skulle till inte hade någon egentlig adress så jag försökte liksom leta upp byggnaderna som låg runt omkring och fanns på kartan. Trodde efter ett par minuter att jag hittat rätt men det hade jag ju så klart inte. Kollade på klockan och kände hur paniken steg inom mig. Är liksom den här hemma som går med jacka, mössa och skor på mig cirka tjugo minuter innan jag/vi faktiskt ska gå iväg pga. är livrädd för att komma för sent. Försökte ringa till en utav mina chefer för att se om hon kunde guida mig lite men fick inget svar.
 
Efter att ha frågat tre personer som alla gav tre olika svar på vart det här stället kunde ligga och efter ännu ett obesvarat samtal till chefen kände jag hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Ringde upp Jesper och bara spydde ur mig allting och frågade vad i helvete jag skulle göra. Vet dock inte vad jag tänkt att han skulle kunna hjälpa mig med borta på sitt jobb men jag ville väl bara ha stöd i min lilla kris jag var på väg att hamna i. Jag fortsatte iallafall att leta och fråga människor som gick förbi och tänkte att det gör ingenting att jag kommer lite sent, jag kan ju bara förklara läget isåfall. 
 
När klockan var 16:30 hade jag frågat säkert fyra personer till som inte kunde hjälpa mig, gått runt byggnaden jag åtminstone trodde mötet skulle vara i cirka fem gånger utan att hitta en ingång, ringt min chef två gånger till utan att få nåt svar och fått fingar alldeles röda av köld. Och här kände jag väl lite att det brast på riktigt inombords. 
 
Ringde Jesper åter igen och sa att nu skiter jag fan i det här, jag sätter mig på en jävla buss och åker hem för jag fryser fan i mig ihjäl och jag hittar ju inte för inte en jävel vet vart det där stället ligger. Satte mig på bussen och började dikta ner ett förklarnings-sms till min chef och det var ungefär i samma stund som jag gjorde det som jag fick titta ut genom fönstret för att torka bort en liten tår. Hade jag inte suttit bland massa folk hade jag antagligen hulkgråtit och snorat och haft mig. Kände mig som en så himla dålig människa, dock så här i efterhand oklart varför, och var dessutom livrädd för att jag skulle få skäll. (Haha, herregud, SKÄLL? Hur ofta får en vuxen människa SKÄLL av en annan vuxen människa? Och för en sån sak?) 
 
Jag kom hem hit till slut iallafall och kastade mig i ett varmt bad för att tina upp min kropp som under mitt letande fått en onormalt låg temperatur. Kände mig som en vandrande istapp. Fick ta tusen djupa andetag för att inte bryta ihop i något slags ångestanfall och började, samtidigt som jag kände att jag hatar Stockholm så jävla mycket, i huvudet knåpa ihop något slags försvarstal jag skulle köra med ifall jag nu skulle få skäll. 
 
Kom upp ur badet och när jag efter en stund fick sms från min chef så höll hjärtat på att hoppa bröstkorgen. Förberedde mig på ett svar om att imorgon är det jag som kommer på ett extra möte för det är inte någon ok ursäkt att man inte hittar och att det finns så bra kartor nu för tiden och bla bla bla. 
 
Öppnar iallafall meddelanet och möts av följande text:
"Hej Emma! Jag var på mötet själv och hade inte koll på mobilen. Tråkigt att du missade det och inte kul för dig att gå och leta! Du får vara med nästa gång istället!". 
 
Oj, vad mycket skäll jag fick och vilket nytta jag hade av mitt planerade försvarstal, eller hur? Haha, så här i efterhand är det främst skrattretande, men jag blir faktiskt också lite rädd för mig själv. Finns det något en kan göra för att jobba bort sånna här fruktansvärt jobbiga egenskaper hos sig själv? Börjar ju också fundera på om det finns någon mer än jag som är sån här? Livrädd för att liksom inte vara omtyckt av andra, livrädd för att inte bli trodd, livrädd för att verka nonchalant och dessutom stressar upp sig och gråter för allt och inget? 
 
Börjar ju nästan tro att en skulle få nån diagnos konstaterad.