what a morning!
Idag försov vi oss. Eller ja, mig spelar det ju ingen roll vad klockan är men Sebastian skulle ju iväg och jobba. Med världens ryck flög jag upp iallafall och ba: "SEBBE! SEBBE! VI HAR FÖRSOVIT OSS!" och sen började jag klä på mig och hade värsta bråttom, haha. Jag som inte ens ska iväg.

Anyway. Jag sitter kvar hemma hos mannen min. Tiden va ju som sagt knapp så nån skjuts hade jag inte hunnit få och jag vägrar gå hem i spöregn såhär tidigt på dygnet, så det fick bli såhär. Jag trivs ganska bra i soffan så jag ska inte klaga.

Vi hörs senare finisar!
vi kunde ha den bästa tiden i våra liv

2007-2008.
Skolavslutning med en underbar klass, Håkan-spelningar med den finaste vännen som finns, festivaldebut i Skåne, en slags reunionfest i Klaras lilla etta med alla tjejer helgen innan skolan började, Kullenfestivalen i Skara, vattenpipa och häxblandningsgroggar hemma hos mig.

Hur många misstag man än gjorde under den här tiden och hur gärna jag än skulle vilja vrida tillbaks tiden och skaka om mig själv ett par gånger, så finns det egentligen ingenting att ångra. Varje period i livet har sin tjusning.
det här med att oroa sig för allt
Imorses innan jag gick till tandläkaren frågade mamma om jag hade ont i ögat. Jag undrade varför hon frågade för jag kände ingenting, men tydligen var det svullet. Jag tänkte att jag kanske hade legat konstigt inatt. Efter det tittade jag mig i spegeln och såg själv att ögonbrynet/ögonlocket var lite svullet, men ändå hängde det liksom ner mot ögonfransarna. Jag har ganska hängiga ögon i vanliga fall (tack för det morsan) men det var ändå liksom en liten skillnad mot det andra ögat. På väg till tandläkaren for både den ena och den andra tanken genom huvudet: ansiktsförlamning, fel i hjärnan osv.

Och nu, snart tre timmar senare, sitter jag i soffan med samma tankar. Jag försökte kyla ögat med is förut men det hjälpte inte. Det gör fortfarande inte ont och det är inte rött, men jag blir ju så jävla orolig för minsta lilla. Ibland får jag lust att strypa mig själv. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit här i bloggen att jag tror att jag är allvarligt sjuk i cancer eller tumörer när det är världens simplaste grej som oftast går över utav sig självt. Och jag skriver inte sånt för att det ska låta roligt, utan för att jag faktiskt tänkte så VARJE gång jag har ont nånstans eller mår dåligt. Hypokondriker? Ja, kanske det. Livrädd för att inte vara frisk och få leva på mitt sätt? Ja, definitivt.

För en stund sen ringde jag mormor iallafall och frågade om hon tyckte att jag skulle ringa sjukhuset. Hon tyckte dock inte att det verkade va så farligt och att jag skulle vänta en timme till och se vad som händer. Jag lugnade ner mig på en gång, men sa ändå med gråten i halsen: "okej.. jag tänkte bara så att det inte är nån tillfällig förlamning eller nånting jag har fått", precis som en liten barnunge. Mormödrar tycks ju dock vara födda med lugnande röst så mormor svarde bara: "nej nej nej, deeet behöver du inte oroa dig för vet du!" och sen la vi på.

Och fram tills det att jag började skriva om det var jag faktiskt lugn, men nu kom oron tillbaks igen. Jävla jävla jävla jävla öga och jävla jävla jävla jävla jag.