21:52

Jag önskar att jag hade nåt kul att komma med. Att jag var en sån där intressant människa som gjorde massa kul om dagarna och tog tusentals fina foton jag kunde visa er. Eller att jag var sådär himla duktig på att skriva och kunde få världens simplaste mening att låta hur fin och klok som helst. Jag önskar att jag hade nånting här som fick er att vilja läsa mer, mer, mer och lämna feedback och önskemål.

Och nej, det är inte meningen att ni ska tycka synd om mig, jag skriver liksom bara väldigt ärligt vad jag känner just för tillfället. Imorgon kanske jag inte ens kommer bry mig. Jag kanske kommer tycka att den här stackars bloggen som jag inte har kunnat slita mig ifrån på flera år inte spelar så stor roll. Men idag bryr jag mig faktiskt.

Så, en liten note till mig själv: skaffa inspiration och plocka med dig kameran.

Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa.
Puss på er!
3

Mobilblogg- Idag avnjuter vi finmiddag, ma...

mms_img64578 (MMS)

Mobilblogg- Idag avnjuter vi finmiddag, mannen min och jag.

det här med att lyssna

Idag blev den nya rutschkanan/klätterställningen färdig på jobbet och barnen var givetvis eld och lågor hela eftermiddagen. Efter ett tag fick vissa utav dom för sig att släpa upp tre små plaststolar som vi har, men där fick jag såklart sätta stopp och säga att stolarna bara fick vara ner på marken. Lyckligtvis var det ett äldre barn som jag sa till så det slapp bli massa motsägelser.

För en stund sen skulle jag gå hem och två utav "mina barn" var fortfarande uppe i klätterställningen och grejade. Jag stannade utanför staketet för att se om såg mig så jag kunde vinka, men dom stod och tjaffsade med varandra så dom såg mig inte alls.

Barn1: DU FÅR INTE HA DEN HÄR UPPE!
(Först fattade jag inget, men sen såg jag att en utav stolarna stod där uppe).
Barn2: JAG VILL!
Barn1: MEN DU FÅÅÅÅR INTE!
Barn2: SLUTA! AJ! TA DEN INTE!
Barn1: MAN FÅR INTE HA STOLARNA HÄR UPPE, DET SADDE JU EMMA!?

Efter att ha hört det där sista gick jag hem med ett leende på läpparna. Det är nästan att under att nån har hört vad jag har sagt, och dessutom kommit ihåg det. Vissa dagar är man så less på sig själv att man vill spy, just för att man tvingas tjata hela tiden. "Gör inte så. Sitt på din stol. Ta på dig dina skor. Slåss inte. NEJ, man får inte puttas. Spring inte där uppe" och bla bla bla.

Nu har jag bara två dagar kvar på jobbet iallafall och det känns banne mig vemodigt.