När irritationsnivån är högre än vanligt
Idag tänkte jag återvända hit till bloggen av två anledningar. Den första anledningen är för att jag vill be om ursäkt igen för att jag glömmer bort både bloggen och er titt som tätt. Jag försvarar mig dock med att min frånvaro  är att göra er en liten tjänst. Jag har inget intressant att skriva om i vilket fall. 
 
Andra anledningen är att jag har varit på så JÄVLA dåligt humör stundtals idag. Psyskist instabil, typ. I förmiddags lämnade jag kylskåpet öppet litelite för länge vilket resulterade i att det började tjuta. Om jag gick och stängde det? Nej, jag stod kvar vid diskbänken och skrek: "MEN HÅLL KÄÄÄÄÄÄÄFT!". Kylskåpet tystnade för en stund men började tjuta ganska snabbt igen. Om jag gick och stängde det då? Nä. "MEN FAAAAAR ÅT HEEEEELVETE, DITT JÄVLA KYLSKÅPSAS!" skrek jag istället. 
 
Sen stängde jag kylskåpet, tog med mig min smörgås och satte mig i soffan och skämdes över mig själv en stund. Men va fan.. man är inte mer än människa. 
Vi får jobba på det här..
Under Eskils uppväxt har han haft det ganska slappt. Där vi bodde förut hade vi nära till både en stor park och ett flertal promenadspår uppe i skogen, vilket givetvis är perfekt när man har hund. Det har blivit en självklarhet att ha honom lös och att han sen har sprungit omkring med pinnar, stockar och stenar i munnen har liksom inte spelat så stor roll. Jag menar, vem skulle störas utav det i en stor skog? 
 
Det svåra har blivit nu när vi har flyttat till centrum. Alltså, visst att han är en hund och att djur ska behandlas som djur, men stackarn är ju helt ociviliserad. Idag när vi var ute och gick fick han lite utav båda delar- "stadspromenad" och "softpromenad".
 
Jag hade inte brytt mig om att han bar pinnar om det inte var för storleken på den ena han valde just idag. Ni ser ju bara på bilden? Varje gång han skulle springa förbi mig rev han mig med den tre meter långa pinnen i knävecken. När vi närmade oss stan igen var det stopp. "Varsegod och spotta alla pinnarna du har samlat på dig", sa jag och möttes av världens mest bedjande blick. Mitt Eskil-hjärta smälte direkt och han fick därför ta med sig den "lilla pinnen". 
 
Under våra fem minuter på ströget på väg hem möttes vi av tre skrattande tanter, en bil som nästan stannade och en tjej som berömde Eskil för hans fynd. Eskil viftade på svansen så mycket att jag trodde att höfterna skulle gå ur led och jag fick väl glatt möta resten med ett stort, påklistrat leende. 
 
Här har vi lyckats bra med uppfostran.

Titta, så väluppfostrad han är! Och visst ser ni också hur glädjen lyser i hans ögon och hur han fullkomligt älskar att vara med på kort? 
 
Sanningen är att Eskil faktiskt kom in till mitt rum idag och bad om detta. "Det var ju faktiskt fyra dagar sen du satte på mig ett par gråa strumpor med katter på och bad mig gå runt ett par varv i lägenheten fast jag halkade och knappt vågade sätta ner tassarna i golvet", sa han och frågade sedan snällt om jag inte kunde använda honom som fyrbent barbie en liten snabbis igen. Jag kunde omöjligt säga nej eftersom att han tittade på mig med sin mest bedjande blick. 
 
- Jaha ja, sa jag. Vad hade du tänkt dig idag då? En Adidas-WCT kanske? 
Vi prövade med detta men insåg sedan att det aldrig skulle gå, då Eskil är alldeles för bred över ryggen. (Hur man ställer sig till att min hund är bredare än mig är ju något man kan undra, men det där kan vi ta en annan gång).
 
Eskil blev givetvis besviken och bad mig prova något annat. Jag kom på den smarta idén att slå två flugor i en smäll: jag klädde på Eskil precis som han bad mig om OCH jag fostrade honom samtidigt till att bli en äkta Hv71;are. 
 
Slutet gott, allting gott.