Jag har under kvällen upplevt en utav mina största katastrofer i livet. Om den här slår det lilla missödet då jag en morgon vaknade och insåg att mitt hår hade gått av, det vet jag faktiskt inte. Det känns lite som att dom här två incidenterna är minst lika jobbiga.

Jag satt nu under kvällen i soffan och grejade med min iPhåniz som vanligt. Ni vet hur det är- man kikar Instagram tjugo gånger i minuten, tittar in på fejjan, sms:ar lite (läs: ungefär hundra sms i timmen med Cajsa). Det är sinnessjukt egentligen hur mycket tid man faktiskt spenderar med den här lilla vita saken i handen, men den har ju liksom blivit en väldigt kär ägodel.

För en stund sen skulle jag sätta den på laddning. Jag hade visserligen 61%, men jag är världens jobbigaste med det där och vill helst att den ska vara fulladdad dygnet runt. Händelseförloppet ser sen ut ungefär såhär:

Jag kliver in i mitt rum, pluggar in den i laddaren och tänker väl inte mer på det. Efter nån minut börjar jag fundera på om det verkligen hade pipit till sådär som det ska göra när den ansluts till laddaren. Upp med phåniz i näven och gör ett klick. Bäcksvart. Den är stendöd. Jag börjar trycka hysteriskt på alla knappar jag kan, men hepp. Forfarande helt död. I ren panik SPRINGER jag ut till teverummet och ropar på mamma och Inge att "va i heeeeelvete, min mobil är döööööööd". Dom gör så gott dom kan och försöker hjälpa mig att läsa i bruksanvisningar och annat, men det finns ingenting att göra. 

Det är ungefär då som jag känner att mitt liv långsamt har slagits sönder i små, små spillror. Inombords gråter jag, på riktigt, floder. Jag får verkligen anstränga mig för att inte fälla en tår eller två så att mamma ser det. Vi kommer överens om att vi ska lämna in iPhåniz på tisdag.

Ensam sittandes i mitt rum, som en tjurig treåring, slår jag på datorn och börjar googla. Hoppet är det sista som överger en, eller hur är det? Efter EN sökning på "iPhone 4s går inte att starta" så hittar jag en sida där en människa, som borde få pris och bli krönt till Gud i min värld, har gett ett tips på hur man kan göra. Med hjärtat i halsgropen gör jag som det står, och vet ni vad? DET FUNKADE!!!

Jag ropade på mamma som praktiskt taget flög in i mitt rum, och jag vet faktiskt inte vem utav oss som var gladast. "Men vaaaaa, har du fått igång den Emma?! Är det saaaant?!" skrek mamma och jag satt på golvet och sken som en sol. Mamma klappade mig på kinden och sa att det var ju en himla tur att det här slutade bra samtidigt som jag klappade på phåniz och med sträng röst sa: "Don't you daaaaare do this to me again". 

Slutet gott, allting gott.