Är det inte konstigt hur mycket man reagerar när folk tar sig själva i första hand ibland?

Är det egentligen en sån himla stor grej?

Och är det egentligen nått fel med att göra det?

Jag accpeterar alltid när mina nära och kära har en dålig dag.
Jag accepeterar att dom runt omkring mig inte orkar vissa dagar.

Jag tycker att det är helt ok att dom kanske är irriterade eller ledsna över nånting.

Men hur är man egentligen mot sig själv?

Vad är det som är så konstigt med att erkänna att man själv inte orkar ibland?

Varför är man rädd för att andra inte ska acceptera det?

Varför försöker man in i det längsta att verka oberörd, när andra inte gör det?

Jag säger inte att man inte ska bry sig om folk, absolut inte.

Jag skulle aldrig vända ryggen till dom jag tycker om.

Men det är så himla stor skillnad på att bry sig om och att ta ansvar.

Även fast man så gärna vill, så kan man inte alltid sätta andra i första hand.

För hur ska man kunna stötta och hjälpa andra, om man själv inte mår bra?

Det spelar ingen roll vad det rör sig om.

Är man ledsen eller upprörd, så är man det, oavsett anledningen.

Det är inte upp till någon annan att avgöra om det är värt att vara ledsen över eller inte.

Det som spelar någon roll är hur du känner, och hur du upplever det.

Lika väl som att dom runt omkring dig behöver hjälp ibland, kan du själv behöva det.

Det gäller bara att våga visa det.

Att sluta spela med och våga be om hjälp och stöd.

För vad är det egentligen som säger att du inte skulle få det?

Precis som du stöttar dina nära är dom behöver det, kommer dom att stötta dig.

Det är inget fel med att vara ledsen ibland.
Och det är absolut inget fel med att visa det inför andra.
Man är inte mer än människa.