Tight som en tiger - fråga aldrig mig om vägen..

Jag har suttit så mycket vid datorn nu ikväll att jag har ont i nacken. Dom enda pauserna jag har tagit är när det har varit nåt bra på teven, och när jag var ute med Eskil så klart. Och på tal om det förresten! Alltså jag vet inte varför, men jag hatar verkligen när folk stannar och frågar efter vägen. Det spelar ingen roll att jag har bott i den här staden sen jag föddes, jag kan knappt förklara vägen nånstans.

Anyway. Jag tog som sagt ut Eskil på en promenad och i vanliga fall går jag bara runt parken som ligger precis ovanför vårt hus, då hinner han liksom göra det han ska och sen går vi hem igen. Men idag gick jag lite längre och går man den vägen så stöter man aldrig på nåt folk, men just idag givetvis så såg jag en kille komma lite längre bort. Min första tanke var att han vågar inte göra nåt eftersom att jag hade hunden med mig, men sen började jag ändå smida lite planer om vad jag skulle göra ifall han överföll mig, haha. (Är det inte sjukt egentligen att det ska behöva vara så? Att man blir orolig och rädd för att man möter en främmande människa?). Vi kom närmare varandra till slut iallafall och jag valde att titta åt ett annat håll, men ÄNDÅ stannar han precis bredvid mig och ba: "ursäkta, en liten snabb fråga bara.. hur kommer jag till tågstationen?". Och där stod jag som ett fån och fick inte fram ett ord. Som tur var fortsatte han att prata och sa att han hade fått skjuts dit en gång och antog att han skulle gå rakt fram och sen åt höger, varpå jag svarar: "ah, eller nä.. du ska gå åt vänster egentligen, men ah.. du är på god väg iallafall, he he he". Sen sa jag hejdå och halvsprang därifrån. Sen, bara ett par sekunder senare, inser jag att jag har lurat honom. När man känner till ett ställe ganska bra så tänker man ju inte på alla smågator och grejer, och ifall han skulle gå vänster, som jag sa, så hade han gått åt helt fel håll. Han hade till och med gått ut ur Falköping om han hade gått riktigt långt. Jag fick typ panik och vågade inte gå hem, för om det hade varit så att han lyssnat på mig hade jag förmodligen mött honom utanför mitt hus. Så där gick jag, som en rädd liten hare i parken och försökte se honom mellan träden och det dröjde som tur var inte länge innan jag såg honom, och han gick som tur var åt rätt håll. Stackars människa, han måste trott att jag ville lura honom..

Nu ska jag invänta Idol, och när det är slut ska jag snöra på mig skorna och bege mig ut för att möta darling. Egentligen skulle vi sova på varsitt håll idag men det kändes inte så roligt, så vi skiter i't. Som vanligt. Jag minns inte ens när jag sov ensam sist och vet ni vad? Jag klagar inte.