En liten hiss-selfie från igår kväll då jag var på väg till centrum för att möta upp Ida & Anton som skulle komma till oss för att käka middag. Är allra mest nöjd med att jag valde soppåsen som accessoar och att min hand ser ut som en blandning mellan ett skelett och en slags klo.

 

Vi hade en väldigt fin kväll tillsammans iallafall. Jesper stod självfallet för all matlagning så vi tryckte i oss en trerätters ihop med lite vin och öl innan vi tog fram våra sällskapsspel. Tycks ha blivit någon slags standard att göra det då vi ses allihop. Dock inte mig emot. Spel är alltid kul. Iallafall när man vinner. 

 

Förrätten som var så god att det näst intill k.n.u.l.l.a.d.e i munnen och fick mig att inse att jag gjorde så jäkla rätt i att sätta en ring på Jeppes finger i oktober förra året. Till er som fortfarande letar runt efter en partner där ute och inte vet vad ni ska söka efter kan jag varmt rekommendera en kock. Det är väldigt bra att ha en sån! 

 

Ser nu också att det ser ut som att det ena glaset innehåller saft medans dom tre innehåller vitt vin. Får väl ta och resa på handen här då och erkänna att det är mitt glas och att det INTE alls är saft utan faktiskt nåt blaskigt, billigt rosévin. Har ju inte riktigt kommit så långt in i vuxenvärlden än att jag lärt mig dricka t.ex. riktigt vin eller kaffe. Vet dock inte varför jag tyckte att det var viktigt att förklara? Är snart tjugofyra år och tror tydligen att jag framstår som mer cool för att jag dricker alkohol eller vad var min tanke? Jag vet inte.

 

Betyg på kvällen:
Fem blaskiga roséglas av fem möjliga.

 

 

I övrigt har jag pysslat med lite allt möjligt den här veckan. Jag har inte befunnit mig på hemmaplan utan varit på västgötaschlätta en sväng och spenderat lite tid med alla delar utav familjen. Det är inte alltid en hinner med det dom korta stunderna en väl åker hem så det är jag så himla glad över att jag gjorde den här gången. 

 

Inom en kort tid fram över kommer vi att stå för en liten förändring och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. På ett sätt känns det väldigt skönt och jag är glad över hur smidigt det mesta har löst sig då vi egentligen hade kunnat sitta i skiten ordentligt, och på ett sätt så får en lite ont i magen av att tänka på sånt som liksom ligger utanför ens bekväma lilla zon. Men sådär är det väl alltid, speciellt för mig som alltid är livrädd för förändringar och alltid tror att det värsta ska inträffa. Det är tur att jag och min oroliga själ alltid har Jesper att luta oss mot. Vet inte hur jag skulle klarat mig utan honom och hans lugn.