"Det är dags för fredagmys!" sjöng jag igår kväll när jag och Jesper entrade akuten i Solna centrum tillsammans. Eller nä. Det gjorde jag så klart inte. Men på akuten var vi iallafall. En har ju blivit ganska van vid att mannen berättar i telefon från jobbet att han skurit sig eller bränt sig och tar kanske därför inte så allvarligt på't längre, men denna gången räckte det alltså inte med lite plåster. 

 

Jag följde med in i rummet men stod med ryggen vänd åt Jesper från allra första början när sköterskan började göra rent tummen på honom. Sen kom det in en tjej som bara behövde dela rummet med oss en snabbis för att ta ett blodprov. Hör från andra sidan rummet att sköterskan säger till henne att nu kommer det sticka till lite i fingret och i samma sekund som jag hör klicket från den där lilla saken man sticker till med känner jag hur jag är på väg att svimma. Blir kallsvettig och känner själv hur jag tappar all färg i ansiktet och vet inte vart jag ska ta vägen. En läkare kommer in till Jesper för att klippa loss den stora skinnbiten han skurit bort och som fortfarande hänger fast i tummen i en smal liten tråd och sen behövs det läggas bedöving innan dom kan sy ett par stygn. Sköterskan säger att Jesper kanske vill lägga sig ner ifall han är på väg att svimma och jag tänker att det kanske är bättre att du frågar mig istället för jag kommer nämligen snart att bli en extra patient för er. Läkaren tar fram sin lilla spruta och jag utbyter en snabb blick med Jesper och mimar med läpparna att jag sätter mig nog lite ute i korridoren istället. Och sen satt jag där ute på en stol och kikade på Jesper genom en glipa i dörren medans han fick plåga sig igenom sprutan och fyra stycken stygn. 

 

Känner väl efter den lilla händelsen att jag eventuellt inte kommer få något pris för världens mest stöttande sambo utan kanske har större chans på titeln som världens mest spruträdda människa. Yay me!