Ett litet sms jag skickade igår imorse till en utav mina närmsta vänner. Jag hade vaknat tre timmar tidigare med ett ryck och jag fattade redan innan jag ens slagit upp ögonen vad som var på gång. Där var den igen. Den välbekanta smärtan i magen. Ett slags intensivt molande och en kraftig värk som inte ens går att beskriva. En smärta som jag bävar för varje månad.

Kröp ur sängen och vidare till badrummet för att, till ren jävla förskräckelse, inse att vi inte har några värktabletter hemma. Det är tomt på allt. Kastar av mig kläderna och går in i duschen, drar på kranen på det varmaste jag kan och där sitter jag sen. Jag vet inte ens hur länge. Efter ett tag känner jag att jag måste tillbaka till sängen och försöka sova en stund till så jag stänger av vattnet och kliver ur duschen igen. Halvt dubbelviken går jag till köket och värmer en handduk lite snabbt i micron, som jag sen tar med mig in till sängen och lägger på magen. Smärtan vägrar att ge sig och jag försöker med allt. Ligga på sidan, dra upp knäna mot bröstet, vagga mig själv, skaka lite med benen. Ingenting hjälper. Det gör bara ondare och ondare och jag börjar få panik.

Jag tror att jag ligger i sängen i ungefär en kvart innan jag går in i duschen igen. Jag skulle inte vilja säga att det hjälper för det gör fortfarande så förbannat ont, men jag kan åtminstone utstå smärtan utan att börja lipa. Innan jag kliver in i duschen skickar jag ett sms till min mamma och frågar om hon kan komma förbi med värktabletter. Det finns liksom inte en chans att jag fixar att klä på mig och gå iväg och köpa egna själv.
Jag har en väldig tur som har min mamma så himla nära mig och som dessutom jobbar inom sjukvården och därför har små knep om vilka tabletter en kan kombinera för bästa effekt. Två alvedon och en diclofenac var femte timme har blivit min räddning dessa perioder.

När tabletterna hade gjort sitt denna morgon och jag mådde bra igen satte jag mig vid datorn och läste lite kring vad som gäller vid till exempel sjukskrivning vid just mensvärk och jag vet inte när jag senast läste något som provocerade och irriterade mig så mycket som detta faktiskt gjorde. Jag vet inte i hur många forum på olika sorters hemsidor en kunde läsa om både tjejer och killar som gjorde något slags motstånd mot detta? Som tyckte att mensvärk inte var ok att sjukskriva sig för?

En önskar ju så klart att alla människor, oavsett kön, kunde ha ett uns empati i sig men det gjorde mig faktiskt mer irriterad att andra tjejer satt och skrev detta än att killarna gjorde det. När fan ska vi tjejer börja stå upp för och stötta varandra?

Alla tjejer har inte mensvärk, så är det ju bara. Vissa har inga problem över huvud taget. Andra kanske anar lite molvärk. Några behöver ta värktabletter den första dagen och några har så ont, både i en och två dagar, att dom knappt tar sig ur sängen. Vissa kräks av smärtan och vissa får feber i samband med mensen. Vi är alltså inte lika. Men måste en verkligen vara den som upplever det allra värsta för att tycka att mensvärk är något som är ok att sjukskriva sig för? För även om en är en av dom där som inte har några större problem kan en väl tänka sig in i någon annans sitauation? En kanske nästa gång en känner lite molvärk kan försöka tänka hur det skulle känts med den värken gånger hundra och att det faktiskt är så många andra har det? Jag menar, va fan. Jag har aldrig fött barn men det är ju inte lika med att jag säger att det inte gör ont? En måste kunna tänka något längre ibland och framför allt försöka tänka sig in i hur andra kan ha det.

Jag gråter av smärta nästan varje månad på grund av min mensvärk. Jag ligger dubbelvikt i sängen, jag sitter i duschen med varmt vatten spolandes på magen i flera timmar och jag proppar i mig smärtstillande. Jag vet heller inte hur många gånger jag legat i soffan i personalrummet på jobbet och bara velat gå hem. Dom första tre dagarna brukar vara allra värst och då gör jag allt annat än ett bra jobb på min arbetsplats. Att gå runt och ha ständig värk tär på ens humör och antingen har jag så ont att jag knappt kan stå ordentligt eller så är jag näst intill groggy av diclofenac. Jag är med andra ord faktiskt en ganska kass pedagog.

Och jag är så jävla trött på att höra fraser som "ta en ipren" eller "om man rör på sig så släpper det". Om det hade räckt för att lindra min mensvärk hade jag ju så klart gjort det och framför allt varit överlycklig om det hade räckt.

Men en drar ju sig givetvis för att ringa och sjukskriva sig för mensvärk när det ser ut som det gör. Faktum är att jag aldrig någonsin gjort det trots mina besvär. När ska vi sluta se detta som något tabubelagt och när ska detta börjas tas på allvar? Jag skulle vilja säga att mensvärk är ett sjukdomstillstånd precis som så mycket annat. Ingen skulle någonsin ifrågasätta eller komma med käcka små råd till någon som ringer till arbetet och sjukskriver sig för till exempel migrän eller halsont. Jag är så jävla trött på att behöva plåga mig igenom ett par arbetsdagar i månaden med, vad det iallafall känns som, sinnessjuka mängder värktabletter i kroppen enbart för att jag är rädd för att bli ifrågasatt, förlöjligad eller att kanske inte ens bli trodd.